Lag mångkultur

Det hävdas också att den debatt som inleddes av judar skulle lägga grunden för ett parlamentariskt beslut, rapporterar Expo. Paralleller har också dragits i länder som Förenta staterna, där judiska organisationer länge har varit intresserade av invandringslagar. I boken" Hur Sverige blev en mångkulturell kultur " skriver exempelvis pseudonymen Meister Ekkehart att tanken att Sverige skulle bli mångkulturalism lanserades vid ett tal av den judiske aktivisten David Schwartz i Dagens Nyheter.

Detta började med Schwartz debattinlägg i Dagens Nyheter och fortsatte i efterföljande debatter i tidningar, där mestadels medlemmar av olika minoritetsgrupper, särskilt judar, krävde införandet av mångkultur", skriver Eckehart. Enligt boken " fanns det ingen annan grupp." än judar, " lika aktiv i att förespråka mångkulturalism, och i synnerhet ingen annan person som uppenbarligen har varit så präglad av debatten om invandringspolitiken i Sverige som Schwartz.

en "pionjär" i invandringsdebatten. Men enligt Henrik Roman infördes politiken senare, som senare infördes, enligt Schwartz, inte gick tillräckligt långt. Under talet kände han att detta inte hade uppnåtts, sade Henrik Roman. Anna-Greta Leijon själv avvisar " konspirationsteorin "om att riksdagsbeslutet borde ha tagits som en form av"kupp". Istället var det en" parlamentarisk utredning och omfattande remissbehandling "och allt var" väl förberett", betonar S-profilen.

Världskriget lärde oss att inte växa rötter, utan istället att se fram emot och befria människan från nationen och föda upp.

Termen mångkultur används ofta för att beskriva samhällen som bär inslag av eller innefattar många olika kulturer, exempelvis på grund av immigration.

Det fanns de bland den nya generationen politiker som ändå tog på sig meddelandet, och i samhällsvetenskapen började de stödja flanken och flyttade sig bort från tanken på assimilering. Det fördömande genom vilket minoriteter uttryckte sin sak övertygade Olof Palm i första hand, och de gick bara för att få multikulturalismen att fungera med tanken på svensk social välfärd var det människor som också reagerade på denna politik.

Mats Wikström konstaterar att mångkulturen byggde på ett utbildningssystem och i media. Tanken om rätten till sin kultur bröt snabbt igenom från mitten till 70-talet. De svenska socialdemokraterna har styrt landet under de flesta år, och ett mångkulturellt samhälle har tagit form i Sverige. Partiet hade svårt med tanken att minoritetsgrupper reproducerar och skapar sina egna institutioner.

Den finska modellen kunde inte tolerera Socialdemokraterna. Allt kommer att ske på svenska inom ramen för pubens institutioner. Till exempel fick finska invandrare inte starta egna skolor, språkundervisning kallades hemspråk, som fanns för att prata med sina föräldrar. En av frågorna om det mänskliga perspektivet, centralt för mångkulturalism, är förmodligen normativt i begreppet, bekräftelsen av mångfald, anser att samhället är pluralistiskt när det gäller etnicitet, kultur och religion.

Tanken är att ett sådant samhälle är mer berikande, att det gynnar alla. Det faktum att flera kulturer kan leva sida vid sida leder till utveckling, och då är det också en fråga om mänsklighet. Som individer kommer de att behandlas som likvärdiga med medlemmar i majoritetsgruppen.

”Man får en mångkultur här, där man erhåller ett stort minoritetsskydd bland andra minoriteter och så får man en etnostat där med Israel som utgör ens hjärta och andliga centrum”, säger Jonas Nilsson i filmen Varför är Sverige en mångkultur?.

De kan känna att de också respekteras som medlemmar i en minoritet. Mats Wikström konstaterar att mångkulturen tydligt innehåller en stark moralisk aspekt.

Tack vare multikulturalismen vill man reagera på den andra på ett annat sätt, snarare än att stödja sin andra kultur, deras grupps etniska identitet. Den svenska oberoende oberoende kulturen har alltid innehållit ett visst mått av nationalism, trots att den klassiska kolven efter andra världskriget är lite bättre, lite modernt samhälle.

Tanken att erkänna ojämlikhet har överskridit fixeringen för skillnader, vilket är lite paradoxalt att det har gjort svenska politiker stolta och höjt ribban för vad svenskar anser kunna göra och göra. Detta är ett arv som fortfarande hörs i svensk politik, där svenskar uppmuntras att öppna sina hjärtan. Men Sverige är också ett paradoxalt land idag. Wikström kommer att tro att det idag också finns ett nästan motsägelsefullt motstånd mot det mångkulturella projektet inom sig.

Dagens unga svenskar kanske inte bryr sig mycket om sina klasskamraters ursprung. Alla är svenska, vilket fortfarande uttrycker att tanken på parallell kulturell samexistens till viss del har förvandlats till framgångsrik assimilering.